confessions

Jag vet inte varför jag ringde dig den kvällen. Så fort jag hörde din röst började jag gråta. Är det saknad? Känslan av att jag gjort ett misstag infinner sig allt oftare. När saknaden kommer börjar jag tänka på de saker som inte alls var bra. Som den gången då jag satt i din säng och du trodde att allt var som vanligt, medan min penna skrev saker som skulle fått dig att förstå. Hur många gånger jag bara ville gråta och hur många gånger mer jag verkligen gjorde det.

Jag vill inte tänka på allt det idiotiska men samtidigt underbara vi gjorde som verkligen var vi. När ingen annan förstod hade vi varandra och våra smeknamn, miner och skämt. Kanske förskönar jag det hela, försöker få det att framstå bättre än vad det var. Men är det inte bättre att sakna något som var bra? Jag tror inte att jag någonsin har velat erkänna för mig själv, än mindre för dig, att jag faktiskt saknade dig. Det kanske var därför jag kunde vara så kall. Bara avfärda dina rop med ett simpelt "du kommer över det".

Kanske är det dig jag borde säga de här sakerna till. Så många gånger du bett mig med tårarna rinnande att säga vad jag känner. Jag vet inte, jag kan inte. Mina svar är otillräckliga för dig, jag vet. Jag erkänner, jag ville inte att du skulle veta hur jag kände, hur jag brydde mig. Det vill jag fortfarande inte. Allt jag ville var att du skulle krama mig och säga åt mig att skärpa mig. Att inte hålla inne med allt bara för att göra det enklare. Att jag måste sluta vara så feg. Det är säkert därför jag inte klarar av när du är så svag. För att jag måste ha någon där när jag själv inte orkar. Jag vet inte vart jag ska göra av mig själv, lite så känns det. Nu låter jag precis som du. Det trodde jag aldrig. Jag hånade dig i hemlighet för att du var så svag, skrattar bäst som skrattar sist. Kanske var det inte vårat förhållande som behövde räddas, kanske var det jag. Jag hade önskat att du hört de gångerna jag grät eller förstått då jag drog mig undan, istället för att anklaga mig för att vara sur. Det låg nog så mycket mer bakom än bara det senaste tjafset. Vi måste lära känna oss själva innan vi kan lära känna varandra.

Du borde tagit mina tårar och mitt avstånd på allvar, förstått att det fanns något bakom. Du förstod nog aldrig vad jag behövde, kunde inte ge mig det jag allra helst ville ha. Lite för krävande. Lite för känslig.

Förmodligen blev jag förblindad av det jag trodde jag ville ha, av alla problem och av mina egna behov. Allt det som inte betyder ett skit nu när man är ensam.

Jag tror att inte att vi kan vara vänner utan att vara tillsammans i ett förhållande. Om jag ska vara ärlig tror jag att allt är förstört. Men när jag tänker på augusti förra året så känns det som om vi kanske inte skulle gett upp så fort. Speciellt inte jag.

Och nu när jag inte har dig så har jag nog aldrig känt mig så ensam.