Okej, så snygg var han inte.

Nar vi hade visningar pa rummet som vi skulle hyra ut sa blev jag lite kar i en av
killarna som kom hit. Efter att Ali och jag tjatade lite pa Raul
sa fick vi var vilja igenom o chhan fick flytta in.
Han ser nastan ut som Lars Winnerback, sa igentligen ar val min karlek en
liten fantasi om att han kanske sjunger lika bra ocksa?
Men hur kan man inte bli kar i den fantasin?

Men sa idag nar jag kom hem, for typ en kvart sedan, sa bleknade min foralskelse lite.
Hans skor var namligen bland det fulaste jag sett, och fula skor ar inte ett option
(som min kare bror skrev till mig i ett mail for lange, lange sen).
Na, jag far nog inse att han inte ar nagon Lars Winnerback.. forsoka iaf.

Forovrigt har jag sokt till tjansten "Trainee Floor Manager" pa jobbet.
Hade en "mock interview" i torsdag, vilket jag aldrig har varit sa nervos infor.
Fastan det bara var en "latsas intervju" med Kim, som ar varldens snallaste.
Hursomhelst gick den bra, fick feedback och hon sa lite som jag maste tank pa.

Den riktiga intervjun var i fredags med varan store manager Hoi och
Area Manager (eller vad hon nu ar) Ruth.
Inte det bekvamaste att sitta dar mittemot dem helt rod i ansiktet,
(vilket jag skyllde pa att jag hade en yllesjal och att det var valdigt varmt dar inne)
och svara pa fragor. Men det ska det val heller inte vara kanske.
Fragor som t.ex "If you were a floormanager what, in this store, would you improve?"
"How would you motivate your staff to make them push the selling?"
och massa jobbiga hur och varfor.

Det gick faktiskt ganska bra, och jag ar stolt over mig sjalv for det.
Men, jag har faktiskt insett att jag nog inte vill bli en floor manager.
Jag kommer aldrig kunna soka en tjanst som floor manager i varan affar, och det
ar i den jag vill jobba. Eller?
Visst, det ar ju bra att kanske komma ifran och jobba i nan annan affar,
men grejen ar den att varan affar ar sa otroligt annorlunda mot de andra.
Typ Oxford Circus som har 250 anstallda, medans vi kanske har 30.
Det ar inte samma atmosfar, inte samma gemenskap och definitivt inte samma affar.

I och med att Emma ska lamna London har jag borjat tanka lite.
Att komma hit och borja med samma monster, som jag lika garna kunde haft i Sverige
var ju inte riktigt tanken. Jag vill inte jobba pa samma jobb hela tiden nar jag ar har, men jag
har sa otroligt latt att hamna i den vanan.
Att inte orka saga upp sig, soka nytt jobb, ga pa intervju.. att borja om fran borjan igen.
Samtidigt ar det ju det som ger dig nagot, just att soka nya erfarenheter och utmaningar.
Att utvecklas inom H&M kanns inte riktigt som en utmaning.. inte den sortens jag vill ha iaf.

Det enda jag bestamt mig for ar att ta kurser i var, nagon danskurs och nagon hudterapigrej,
sa jag kan ha lite erfarenhet tills jag soker skola ev. nasta host.
Men som vanligt sa vet jag inte. Jag borjar bli trott pa att jag aldrig vet nanting.


"In my weakest moments I weep
'Cause I like the way, tears fit my cheek
In my darkest moments I cry
Oh how I love the way, tears suits my face

I like it salt

I like it wet

Like my makeup in a mess

So I cry hard

Let it fall

And I won't stop until my tears are all shed"