Idag fick jag veta att Min Mormor och Lennart ska sälja deras sommarstuga.

Jag har inte varit där på över två år snart, men det gör ändå så ont att höra det.

Det var där jag tog mina allra första steg, det var där jag först åt blåbär med mjölk, där jag har firat mer än hälften av mina midsommrar, då vi alltid plockade 7 sorts blommor och inte drömde något alls, det var där vi alltid gick i fula kläder och förstora gummistövlar, det var där jag brukade gå vilse i skogen, det var där jag såg en bäver för första och antagligen sista gången i mitt liv, det var där vi alltid spelade vändåtta på nätterna, det var där jag vänjde mig vid utedass, det var där jag aldrig fick åka med på åkgräsklipparen, det var där jag sprang på skogsstigarna, livrädd pågrund av en Liza Marklund bok.

Jag önskar att jag kunde åka dit en gång till, men jag antar att de inte kan vänta ett år bara för min skull. Det är såhär det kommer vara att växa upp dock, mista saker, mista människor. Jag tycker att det är väldigt onödigt, samtidigt som det är väldigt, väldigt nödvändigt.