London

jag tänker bortse från det faktum att det snart är en månad sen jag skrev senast.

Londonresan var allt och lite till. Det var ganska överväldigande och jag fattade inte att jag var där förrän jag satt på planet hem ungefär. Jag tänker nog inte ens försöka beskriva, för det går inte, men berätta vad jag gjorde... det kan jag ju faktiskt.

Efter en ganska hemsk resa, med en pilot som snackade så fort så man inte fattade något och 2 gubbar som satt och sparkade mig i ryggen, så kändes det underbart att äntligen sitta på bussen in mot centrala London. Killen framför mig var sjukt irriterande med sitt hejjagsomnartillochmitthuvudåkerrunt och jag puttade till hans säte hela tiden för att han skulle vakna. Bara för att jag var lite smått nervös (okej då, jävligt nervös) för att inte komma av på rätt ställe, ringde jag till Amanda typ varje halvtimme av resan, speciellt när de 2 timmarna in mot London började gå mot sitt slut. Men busschaffören ropade (tack gode gud) ut stationerna i högtalaren, så vid Marble Arch (Jeff Buckley - Hallelujah; ring a bell?) gick jag av och möttes av Amanda. ÅH, vad det var kul att träffa henne igen!
Efter mat, prat och inköp av tvapparat (värsta rimmet haha), så satte vi oss i världens sötaste taxi som skulle ta oss till Knigtsbridge. Väl hemma hos Amanda stannade vi inte så länge, utan åkte vidare till Covent Garden för en danslektion i "commercial jazz". Vi var lite oroliga eftersom vi valt den näst svåraste graden, men då vi "uttryckte denna oro" för dansläraren svarade han bara; "if you´re from sweden, you can do anything!". Åh, han var helt underbar! Tyvärr fick vi inte dansa så mycket för att vi sög ganska hårt jämfört med de andra dansarna. Helt sjuk nivå, vill inte ens veta vad de gör på den allra högsta. Hursomhelst var det roligt att se, dansglädjen var otrolig. Efter mycket om och men (balettlektion, inte balettlektion) så gick vi next door och shoppade lite i Pineapple Studios butik. Sen åkte vi hem igen för att göra oss iordning inför kvällen; som ,efter ett kort besök på berömda Piccadilly Circus, spenderades på Guanabara (en brasiliansk klubb, som nog hade varit skitkul om vi inte kommit hit just den kvällen de firade 3 år och livemusiken inte var direkt.. dansbar, för svenskar som vi).

Dagen efter jobbade Amanda så jag fick försöka hitta vägen till Oxford Street själv (vi hade dock gått vägen i mörkret kvällen innan). Lokalsinne som jag har (not) gick det faktiskt bra, jag kom både dit och hem utan några större felsvängar. Fick äntligen handla på underbara TopShop och dregla över Kate Moss kollektionen (mest påsarna). Var inne på Primemart (eller mark? fan, kommer aldrig ihåg) där man hade stora väskor att lägga kläder i när man gick runt och handlade. Åh, just det. Läskigaste grejen hände när jag var där. Jag hörde ett "dunk" (som när någons huvud slår i en vägg ungefär) och sen börjar en bebis gråta och en mamma skrika. När jag kollar dit ser jag en kvinna, ropande på sin egen mamma, som håller i en gråtande bebis. Hon är helt hysterisk och skriker och gråter omvartannat. Jag förstår först inte varför hon är så pass hysterisk som hon är, bebisen gråter ju, vilket faktiskt är bra i det här sammanhanget, men sen ser jag att bebisen har en stor blålilarödsvart fläck ovanför ena ögonbrynet, ungefär lika stor som en tejprulle eller medalj. Personalen ringer efter ambulansen och det sista jag såg innan jag gick därifrån var kvinnans mamma komma springande.
Efter den ganska obehagliga incidenten fortsatte jag hemåt, stannade dock i Hyde Park (som förövrigt är sjukt stor) en stund och hade picknick med mig själv i det underbara soliga vädret, till Amanda där vi hade en chill hemmakväll :)

Nu måste jag sova, big day tomorrow, så... fortsättningen följer