Jag undrar om jag missar mer, nu när jag är i London.

Varje gång jag kommer hem känns det som att allting som aldrig hände förut händer nu.

Jag borde väl inte klaga, eftersom jag faktiskt bor i London, men ändå.

Det är så jobbigt och undra och tänka på hur saker kunnat vara.

Om jag hade kommit in på Lunnevad, om de hade tagit in 3 mer.

Om jag inte hade åkt till London, utan stannat i Sverige.

Om jag hade börjat plugga nu.

om och jävla om. Vem fan kom på det ordet?



Och när man träffar personer man ens aldrig trodde man skulle få se igen.
Det är då alla minnen kommer tillbaka, alla om och alla kansken.
Alla fan, alla leenden och alla tårar.
Jag saknar det som var, och jag hatar mig själv lite för att jag inte insåg då hur hårt jag skulle hållt fast vid det. Såklart man måste släppa taget nån gång, men inte riktigt på det sättet jag gjort. Och inte så tidigt.

" If I had a dime for every time I´ve been bad, I´d be a millionare by now "